Det har nu gått 12 år sedan den kurdiske folkledaren Abdullah Öcalan kidnappades i en internationell komplott i Kenyas huvudstad Nairobi. Kurder har utfört massiva protestaktioner mot kidnappningen av Öcalan sedan 1999 och fördömanden av den pågår än idag. Kurd.se vill nu därför redogöra för en längre beskrivning av den internationella komplotten som ägde rum den 15 februari 1999. En dag som kommit att kallas för den ”svarta dagen” av kurder.
Den kurdiske folkledaren Abdullah Öcalan är född 1949 i den kurdiska byn Amara (Ömerli) i Riha (Urfa) i norra Kurdistan. Under sin ungdom blev Öcalan tidigt aktiv inom kommunistiska rörelser i Ankara, där han även studerade politisk vetenskap vid den ansedda Ankara Universitets Statsvetenskapliga Fakultet. Den 27 november 1978 grundar Abdullah Öcalan tillsammans med 24 kamrater ett politiskt parti vid namn Kurdistans arbetarparti, PKK. I samband med den militära kuppen i Turkiet september 1980 lämnar Öcalan och en delegation från PKK Turkiet och åker till palestinska kamper. Denna delegation återvänder tillbaka till Turkiet och den 15 augusti 1984 anfaller PKK turkiska militära poster i Semdinli och Eruh, vilket kommer att innebära den väpnade kampens start. Den kurdiska frågan i Turkiet, har varit en känslig fråga sedan republikens grundande 1923. Turkiet kom att förneka den kurdiska befolkningens identitet, samtidigt som en stark assimilationspolitik inleddes mot dess kultur och språk.
PKK:s väpnade styrkor växte sig allt starkare och vid 1992 hade organisationen enligt turkiska statskällor en militärstyrka bestående av omkring fem tusen gerillasoldater, men enligt kurdiska källor uppges siffran vara uppemot 30 000. Öcalan befann sig i Bekaadalen i Libanon där hans organisation upprättat baser. Rörelsen ändamål vid den tiden var att skapa ett kommunistiskt Kurdistan i dem kurdiska områdena i Turkiet, Iran, Syrien och Iraq.
I samband med den väpnade kampens start fick Abdullah Öcalan leva i Syrien. Detta resulterade i att relationen mellan Turkiet och Syrien blev dåliga. Efter påtryckningar från Turkiets sida och hot om krig mot landet fick Öcalan lämna Syrien. Detta resulterade även i att kurdfrågan nu blev en internationell fråga. Öcalan inledde sitt resande 9:e oktober 1998 med att åka till Ryssland för att söka politiskt asyl, som den ryska Duman redan hade godkänt, och som krävde att den ryska regeringen även skall göra det. Den ryska regeringen i sin tur var utsatt för hårt press av Turkiet, Israel och USA, vilket blev tillräckligt för att neka Öcalan asyl trots att Duman redan godkänt Öcalans ansökan om politiskt asyl.
Den 13 november samma år, reser Öcalan med ett falskt pass från Moskva till Italien där han önskar att få politiskt asyl. Öcalan kommer dock att arresteras av italienskt polis omgående efter sitt landade i Roms flygplats. Under samma tidsperiod kräver den turkiska staten en överlämning av Öcalan från Italien. Men Italien vägrar överlämna Öcalan med anledning av att dödsstraff på den tiden enligt turkisk lag kunde ges till personer som anklagades för brott i Turkiet. Tyskland som tidigare givit stöd till Turkiets vilja om en eventuell överlämning av Öcalan från Italien till Turkiet kom att ändra sin inställning. Tyskland ändrade oväntat sin policy till att istället ta tillbaka sin begäran om en överlämning, trots att Öcalan var en efterlyst ”terrorist” av den tyska säkerhetstjänsten. Under december månad samma år kräver Öcalan att få dömas inför en internationell domstol. Enligt Öcalan var det just denna som kunde ”avgöra om det var PKK eller den turkiska staten som var den ansvarige till kriget som skulle splittra staten Turkiet”.
I samband med denna utveckling grodde sig känslor mot Italien i Turkiet. Den turkiska regeringen hotade med att använda sig av olika medel för att tvinga fram en överlämning av Öcalan. Krisen mellan Turkiet och Italien gick så långt att Turkiets försvarsminister varnande att man skulle bryta alla kontakter med italienska vapenleverantörer. Turkiet hotade även med att förbjuda alla italienska tv-sändningar i landet. Även ett handelsembargo mot Italien diskuterades i det turkiska parlamentet, men sattes aldrig i verket med anledning av att Turkiet kunde hamna i en kollisionskurs i import/export handeln med EU.
Den 16 januari 1999 lämnar Öcalan Italien efter att han fått avslag i sin asylansökan. Trots att Italien hade vägrat att överlämna Öcalan till Turkiet, blev det aldrig någon åtalande mot Öcalan av italienskt domstol. Öcalan lämnar Italien mot en okänd destination. Den 1:a februari försöker flyplanet som Öcalan färdas i att landa i Nederländerna där den internationella domstolen i Haag är förlagt. Öcalan hade som mål att tvinga fram en rättegång i domstolen genom sin närvaro i Nederländerna. Flygplanet kunde dock inte landa i Nederländerna, då tillståndet nekades av holländska myndigheter. Resan gick istället åter till Moskva och Ryssland där Öcalan ännu en gång ansöka om politiskt asyl. Ryssland kom att återigen avvisa detta och Öcalan fick lämna Moskva i slutet av januari.
Med hjälp av grekiska politiker kunde Öcalan resa till Grekland i en privatjet där han återigen skulle ansöka om politiskt asyl. Flygplanet som Öcalan färdades i landade på den grekiska ön Corfu. Det är okänt om hur mycket vetskap den grekiska regeringen hade om detta. Det privata flygplanet som Öcalan färdades i hade skickats av en före detta general inom den grekiska armén och som även var en nära vän till Öcalan. Då den grekiska regeringen fick vetskap om Öcalans ankomst, bestämdes regeringen att han tillfälligt skulle få vistas och tas om hand av myndigheten. Anledningen till detta beslut grundar sig på tvisten mellan Grekland och Turkiet som har pågått under en längre tid.
Den 31 januari får Öcalan ett officiellt besök av major Haralambos Stavrakakis, som var chef för den grekiska säkerhetstjänsten. Under detta besök framför Stavrakakis att det finns en stor risk för att ett krig kan komma till stånd mellan Grekland och Turkiet om landet ger politisk asyl till honom. Greklands dåvarande utrikesminister Pangalos erbjuder Öcalan en tillfällig lösning till det att någon annan stat kan ge honom en politisk asyl. Öcalan erbjöds att gömma sig i en grekisk ambassad tills vidare.
Den grekiska ambassaden i Nairobi, Kenya väljs som en säker plats för Öcalans gömställe av grekiska myndigheter. PKK ledaren landar i Nairobi den 2:a februari 1999 med ett privat jetflygplan. Turkiska domstolar hade vid detta lager utfärdat åtta efterlysningar mot Öcalan till Interpol.
Den 4:e februari, meddelar USA Öcalans lokalisering till turkiska myndigheter. Enbart ett fåtal inom de turkiska myndigheterna får vetskap om Öcalans lokalisering i Kenya och turkisk underrättelsetjänst får i uppgift att organisera resan till Turkiet. Operationen mot Öcalan genomförs av personal ut amerikanska, israeliska och engelska underrättelseverksamheter.
På den grekiska ambassaden i Nairobi erfordras Öcalan ett falskt pass under namnet Mavros Lazaros. Efter en tids vistelse tvingas Öcalan av kenyanska myndigheter att lämna landet. Öcalan får försäkringar om en förflyttning till en säkrare plats med flyg. Samtidigt spanar ett nätverk av underrättelseverksamheter efter Öcalan på den grekiska ambassaden.
På väg till flygplatsen den 15 februari 1999 kidnappas Öcalan under oklara omsändigheter. Enligt uppgifter skall ett följe av grekiska diplomater, som rest i andra bilar bakom Öcalans bil, träffa Öcalan på flygplatsen. Men nätverket av underrättelseverksamheterna genomför en operation och lyckas kidnappa Öcalan, droga ned honom för att sedan överlämna den tillfångatagne kurdiske folkledaren i händerna på de turkiska myndigheterna.
Kurdiska vittnen och grekiska diplomater som följde med Öcalan i hans resa på plats i Nairobi har vittnat om händelsen på följande vis: Öcalan lämnar ambassaden efter att kenyanska regeringen pressat till det. Grekiska myndigheter försäkrar Öcalan om att han skulle föras till en annan säker plats. De som skulle föra Öcalan till flygplatsen i Nairobi var kenyanska säkerhetstjänstmän. På väg ut från den greksiska ambassaden, då Öcalan och hans följe kommer till dem fordon som skulle föra dem till flygplatsen, kräver de kenyanska säkerhetstjänstemännen att Öcalan skulle få resa i ett eget fordon av säkerhetsskäl. På väg till flygplatsen avviker dock det fordon som Öcalan färdas i ur det följe av konvojer som hans följe och dem greksiska diplomaterna vistas i, utan någons vetskap. När Öcalans följe och dem greksiska diplomaterna når flygplatsen upptäcker dem att Öcalan inte förts till samma plats.
Öcalans sista destination gick till Turkiet
Turkiska staten kom att i slutändan med hjälp av främst amerikansk, israelisk samt andra länders underrättelseverksamheter lyckas kidnappa Öcalan och föra honom till Turkiet. Turkiska medier visade genast bilder på en övergiven och förnedrad Öcalan. Bilder på den kurdiske folkledaren i handfängsel, stående med ögonbindel och två turkiska flaggor i bakgrunden hamnade på löpsedlarna världen över. Kurder runt om i världen reagerade starkt mot Turkiets behandling av den kurdiske folkledaren och världsomfattande protestaktioner uppstod. Arga kurder som misstänkte en inblandning mellan olika stater i kidnappningen, angrepp kenyanska, turkiska, grekiska och israeliska ambassader. Först då kurdiska rörelsen PKK uppmanade till lugn och fredligare metoder, lugnade den arga folkmassan ner sig.
Öcalan fördes till ett evakuerad turkiskt fängelse på ön Imrali i Turkiet. Rättegången skulle hållas på ön med anledning av säkerhetsrisk. Öcalan hade vid det här tillfället utnämnts till ”Turkiets fiende nr 1”.
Inför Rättegången
Inför rättegången mot Öcalan, som utspelades på fängelseön Imrali, var många utländska institutioner och människorättsorganisationer skeptiska till huruvida rättegången skulle uppfylla kriterierna för en rättvis rättegång, samt om han skulle behandlas enligt tillfredställande kriterier. Holly Cartner som vid den tiden var styrelseordförande för Human Rights Watch i Europa och Centralasien, konstaterade följande:
”Serious violations have been committed by both sides to the conflict in southeastern Turkey, and Ocalan should be held accountable for those abuses committed under his leadership. But for the cause of international justice to be served in this case, Öcalan must enjoy the highest procedural safeguards.”
Öcalan ställs inför rätta i en turkisk säkerhetsdomstol
Internationella och ickestatliga organisationer har under en längre tid dokumenterat brott mot mänskliga rättigheter, så som tortyr i Turkiet. Många personer som råkade ut för detta dömdes just i sådana säkerhetsdomstolar. Europarådet sände därför observatörer till rättegången mot Öcalan, med anledning av den väntade domstolsbeslutet av turkiska myndigheter, vilket många misstänkte kunde vara en iscensatt rättegång med en redan bestämd utgång.
Parlamentarikerförsamlingens representanter var även närvarande när den turkiska appellationsdomstolen fastställde dödsdomen mot Öcalan den 25 november. Församlingen ansåg att fastställandet av dödsstraffet var oacceptabelt. Man tyckte att dödsstraff inte hörde hemma i ett rättssamhälle.
Abdullah Öcalan dömdes i en av Turkiets 12 säkerhetsdomstolar. En turkisk säkerhetsdomstol har i uppgift att behandla brott där de anser att det råder en stor risk för den nationella säkerheten. Sådana mål kan exempelvis vara trafficking, drogsmuggling, uttalanden som tenderar till att hota staten och nationella enigheten samt högförräderi.
Säkerhetsdomstolens uppbyggnad
Domstolen har tre domare som har i uppgift att fungera som en juridisk panel. Denna tremanna grupp av domare består av en militär officer och två civila domare. Enligt många människorättsorganisationer är den militära domaren ett stort problem, för huruvida en sådan domstol kan vara rättvis eller ej. Många europeiska och amerikanska jurister menar att militärer sällan kan vara neutrala och opartiska, samt att dessa egenskaper påverkar utgången i domstolsbeslut.
Domstolen har även befogenheter att begränsa den åtalades advokaters besök av sin klient. En advokat till en klient som står åtalad i en säkerhetsdomstol, kunde vid tiden då Öcalan arresterades, hindras till att träffa sin klient i upp till fyra dagar efter klientens arrestering, det vill säga under förhörsfasen efter gripandet och innan rättsprocessens början. Tiden varierar sedan beroende på var i Turkiet som en säkerhetsdomstol är belägen. I den kurdisk dominerade området kan advokater hindras till att träffa sina klienter under en tid av 7 dagar. Öcalans advokater hindrades att träffa sin klient under en period av 10 dagar efter att denne kidnappats. Denna regel kritiseras av många jurister inom Turkiet såväl som i utlandet. Anledningen är att fasen efter en arrestering är en känslig period som kan vara avgörande i möjligheterna för försvarsadvokater i försvar av klienter. Då säkerhetsdomstolar vid många tillfällen har grundat domstolsbeslut på framtvingade erkännanden av åtalade under denna period.
I enlighet med en allmän praktik utanför Turkiet, gällande mänskliga rättigheter inom juridikiska frågor, har en klient rätt att få träffa sin advokat inom loppet av 48 timmar efter att denne gripits.
Den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har vid flera tillfällen dömt i nackdel för Turkiet, med anledning av att militära domare haft avgörandet i rättsprocessen. Existensen av militära domare som dömer civila människor, bryter sedan även mot den Europeiska konventionen “Rätt till skydd av sina mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter samt den fundamentala friheten” (Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms). Turkiet ratificerade denna konvention redan år 1954, men trots det har undantag tillåtits så som i Turkiets säkerhetsdomstolar.
Enligt turkiska myndigheter, skulle den kurdiske folkledaren få en rättvis rättegång trots att en militär domare finns med i gruppen av domare. Man menade att det turkiska rättväsendet var ett självständigt organ, och därför även en rättvis och legalt sådan enligt internationella normer.
Under den tiden då Öcalan-fallet var aktuell, väcktes en debatt i det Turkiets mäktiga militära organ, Nationella säkerhetsrådet. Generalerna inom rådet diskuterade ett eventuellt borttagande av militära domare i civila domstolar. Men några riktiga steg i den riktningen togs aldrig, då olika politiska motståndare blockerade för varandra i det turkiska parlamentet.
Domstolens dödsdom
Under rättegången den 24 april 1999 krävde huvudåklagaren i Öcalans rättegång att han skulle dömas till döden. Öcalan anklagades för separatism och organisering av ett illegalt gäng, enligt åklagaren, för att uppnå detta. Den 29 juni 1999 blev rättegångens domstolsbeslut således dödsstraff med stöd av artikel 125 i den turkiska brottbalken (Criminal Code):
“Anyone committing an act designed to subject the State or a part of the State to the domination of a foreign State, to diminish its independence or to impair its unity, or which is designed to remove from the administration of the State a part of the territory under its control shall be liable to the death penalty.”
Dödsdomen ändrades dock efter påtryckningar från europeiskt håll till livstidsfängelsestraff år 2002 av den turkiska regeringen genom en lagändring av artikel 38 i den turkiska brottsbalken. Denna fastslog att ingen skall kunna dömas till döden under andra omständigheter än grova brott under krigstid.
Effekterna efter kidnappningen i Kenya
Effekterna av kidnappningen samt sättet som Öcalan behandlades på upprörde kurder världen över. Demonstrationer hölls i städer över hela Europa såväl som på andra platser i världen. Öcalans överlämning till Turkiet ses som en stor händelse inom kurdisk historia. Aldrig tidigare hade kurder från fyra olika stater demonstrerat tillsammans för att fördöma en gemensam sak. Alla kurder sympatiserar inte med PKK och Öcalan, men med Öcalans arrestering och kidnappning visade kurder på många håll sitt missnöje över att en kurdisk ledare behandlades på det sättet. Under händelseförloppet då våldsamma sammandrabbningar uppstod i Europeiska städer, med sin värsta kraft i Tyskland, England, Turkiet och norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) kommenterade USA: s dåvarande utrikesminister Madeleine Albright följande i en intervju:
”Well, I think that clearly this is an issue that took fire very quickly with the demonstrations. I think that it’s fair to say that people did not expect this kind of coordinated reaction to it.”
Effekter uppstod även inom politiken i Grekland och Kenya efter Öcalans kidnappning
När demonstrationer hölls på många platser i världen, stängdes 34 kenyanska ambassader, som låg i risk för attacker från kurdiska demonstranter och ockupanter. Efter händelsen avsatte Kenyas President Moi landets immigrationsminister Frank Kwinga från dennes post, samtidigt som det kenyanska sekretariatet för utländska frågor ersattes av Mutuma Kathurima.
Mellan Grekland och Turkiet uppstod en kris efter att Öcalan skyddats samt gömts av de grekiska myndigheterna. Efter att Turkiet lyckats med kidnappningen av Öcalan i Kenya, anklagades Grekland för att ha bidragit med vapen och annat hjälp till PKK: s krigföring i sydöstra Turkiet. Anklagelserna kunde inte försvaras av Grekland med anledning av avslöjandet om skyddet av Öcalan. Grekiska myndigheter försökte inte ens officiellt att försvara sin ställning mot anklagelserna. Istället fick ett antal kabinett anställda sparken för det misslyckade försöket att skydda Öcalan. De första som fick lämna sina ämbeten var även dem som hade ett stort ansvar i att gömma Öcalan. Greklands utrikesminister Theodoros Pangalos som bar på det yttersta ansvaret för Öcalan-”affären” var den med högsta posten att lämna sitt ämbete. Pangalos var den som ordnade den kurdiske folkledarens resa till Kenya, och därmed bar denne även ansvaret i det misslyckade försöket med att gömma Öcalan i Nairobi. Även Greklands inrikesminister Alekos Papadopoulos fick lämna sitt ämbete. Denne ansvarade för underrättelseverksamheten i projektet att gömma samt föra Öcalan till en säker plats. Även ministern Philipos Petsalnikos, som ansvarade för den allmänna ordningen i Grekland, lämnade sitt ämbete efter att denne anklagats för att ha släppt Öcalan in i grekiskt territorium. Petsalnikos ansvarade sedan även för specialenheterna inom Grekland.
